Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.
⇒ Om Personuppgiftspolicy och cookies

Beställ

Håll dig uppdaterad med NLT digitalt för 1 kr Fri tillgång till hela nlt.se i en månad

När allt känns hopplöst

Ni vet sådana där dagar då man bara inte vill kliva upp ur sängen? Sådana dagar då den är extra varm och skön när man vaknar, och man kan bara inte kan dra av sig täcket, för det är så kallt där utanför? En sådan dag hade jag i lördags. Men sängen var inte varm och skön. Jag hade inte den där mysiga känslan av att det är tio grader varmare under täcket än i sovrummet. Min säng kändes som ett fängelse som jag inte hade någon anledning att rymma från. Jag var törstig, men hade ingen lust att gå och hämta ett glas vatten. Jag var svettig, men hade ingen lust att ta av mig täcket för att bli lite svalare. Jag hörde alarmet ringa, men orkade inte sträcka ut armen de 30 centimetrarna mot mobilen för att stänga av det. Det fanns helt enkelt inte någon poäng med att göra någon av de här sakerna. Till slut tvingade jag mig till att ändå stänga av alarmet, för resten av familjen kunde ju höra och vakna. Men sedan låg jag kvar i nästan två timmar i sängen och bara tittade ut genom fönstret på den vackra morgonhimlen utan att kunna uppskatta den.

Resten av dagen passerade som i ett töcken. Jag hade 1 000 saker att göra i skolan, jag behövde öva in en ny låt på bas, jag behövde städa mitt rum, och jag behövde skriva den här krönikan. Jag behövde äta frukost, borsta tänderna, duscha, gå på toaletten, och kanske ta en promenad i det fina vädret. De här sakerna var alla punkter på min att göra-lista, och de kändes oöverstigligt svåra. Jag hade ingen ork till att göra någonting alls; det enda jag kände var en sorts känsla av hopplöshet som är väldigt svår att beskriva utan att det skulle bli alldeles för mörkt för en ungdomssida i lokaltidningen.

Det här kanske låter helt absurt. Hur svårt kan det vara att bara kliva upp och hämta det där glaset med vatten om man nu är så törstig? Hur svårt är det egentligen att stänga av sitt alarm som är det sista man vill lyssna till på morgonen? Och vem tycker inte om att vakna till en blå vårhimmel utanför fönstret? Tro mig, jag tycker också att det är absurt. De tre saker jag inte kunde sluta tänka på när jag låg där utan förmågan att göra någonting alls var att allt är hopplöst, att livet inte har någon som helst mening, och att det faktum att jag kände såhär var helt knäppt. Jag har ju en fantastisk familj och vänner som jag älskar, och jag har så mycket saker jag vill göra och som jag älskar att göra som är värda att leva för. Men just i lördags gick det verkligen inte att fokusera på de här sakerna.

Och det är här min poäng kommer in. Jag tror att sådant här är extremt viktigt att skriva och prata om. Många av er som läser det här har ju faktiskt också haft eller har precis en sådan här dag. Eller flera dagar, eller hela veckor. Något som hjälper mig då jag verkligen mår kasst, är att få höra om någon annans upplevelser, att jag inte är ensam. Därför hoppas jag att den här texten når ut till dig som också mår dåligt ibland, eller hela tiden, och att det har fått dig att må en smula bättre. Om vi pratar om att vi mår så här, blir det lättare att ta sig igenom de dagar då det inte verkar finnas någon anledning till att kliva upp ur sängen.

Mest läst