Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.
⇒ Om Personuppgiftspolicy och cookies

Beställ

Håll dig uppdaterad med NLT digitalt för 1 kr Fri tillgång till hela nlt.se i en månad

Hanna Larsson.
Hanna Larsson.

"Snälla nioåring, bli min framtida statsminister"

För någon dag sedan stod jag och pratade med några av nioåringarna i barngruppen jag är ledare för. Efter ett tag började de prata om saker jag aldrig hört dem diskutera förut. De nioåriga små liven, knappt en meter höga, började prata om hur bra det är att alla är olika. De började prata om allas lika värde och om olika funktionshinder. De använde ord och uttryck jag inte tror att jag kunde i den åldern. Jag blev helt tagen av dessa små människors fantastiska syn på livet och deras stora ord har förföljt mig ända sedan dess.

Min hjärna har efter den händelsen fyllts av funderingar över allt dåligt jag har hört om den kommande generationen. Jag har inte hört många över 30 år säga någonting positivt om dagens barn och ungdomar, snarare är de flesta rädda för att Sverige kommer att gå under i framtiden. Allt jag hört är hur lata vi är, hur våra föräldrar curlar oss till döds och hur vi sitter fast med näsan i våra mobiltelefoner. Nu skulle jag väl i och för sig inte kunna säga emot dessa påståenden, men det betyder ju inte att allt med oss är negativt. Någonstans måste ju nioåringarnas klokhet komma ifrån.

Personligen tror jag att en stor del kommer från just de omtalade och beryktade mobiltelefonerna. Sociala medier fördöms ofta av äldre och sägs vara platser fyllda av hat och mobbning. Självklart är det enkelt att vara elak anonymt på internet, men det mesta jag ser online är faktiskt kärlek. Videogemenskapen Youtube är ett exempel. I de delar av det svenska Youtube-communityt där jag har rört mig är stämningen helt fantastisk. Video efter video handlar om just allas lika värde. Ämnena är homosexualitet, diagnoser, kroppsaktivism och feminism, bara för att nämna några. Kommentarsfälten är fyllda av hjärtan, hyllningar och uppmuntrande kommentarer till alla som vågar vara sig själva.

Varje gång jag släcker mobilen efter att ha tillbringat tid på Youtube eller något annat social medium känner jag mer förståelse för andra människor. Min teori är därför att det inte alltid är negativt att ha näsan fastklistrad i mobiltelefonen. Jag tror nämligen att den lilla apparaten med förbindelser till världens alla hörn är en stor del i varför jag fick höra ett fantastiskt samtal mellan en grupp barn häromdagen.

Jag är inte rädd för att Sverige ska gå under när vi som är födda på 2000-talet tar över och styr landet. Nioåringarna i min barngrupp och resten av Youtube-generationen kommer att klara livet galant. De kommer uppfostra sina barn till att bli ännu klokare än dem och när jag fyller 65 år kommer jag luta mig tillbaka med en kopp kaffe i solstolen på verandan och vara helt trygg i att Sveriges framtid är säkrad.

Mest läst