Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.
⇒ Om Personuppgiftspolicy och cookies

Beställ

Håll dig uppdaterad med NLT digitalt för 1 kr Fri tillgång till hela nlt.se i en månad

IMG_9315

Sov du lilla videung

För bara några dagar sedan högg vi ned vår videung. Trots att den var gammal och skruttig har den stått på vår tomt så länge jag kan minnas. Varför den inte höggs ned tidigare är en fråga jag aldrig fått något bra svar på. Kojan under grenarna var min hemliga plats under hela min barndom, men nu är det som om den aldrig funnits. Knopparna hade inte ens hunnit slå ut än. Oskyldigt grönvita och hoppfulla om den kommande vårvärmen ligger de nu döende på asfalten. På ett sätt känns det som om en liten del av min barndom dog med den. Jag inser att jag inte längre är liten, jag gömmer mig inte längre i kojor under yviga trädgrenar. Verkligheten med väntande vuxenliv är närmare än jag vågat erkänna. Det känns både spännande och läskigt. Och lite, lite sorgligt.

Inte längre kan jag skydda mig själv från den hårda verklighet vi lever i, med rapporter om nya naturkatastrofer, nya krig, och nya kriser varje dag. Inte alla orkar leka vuxna under sådana förhållanden, speciellt inte ungdomar som redan är osäkra på sig själva och befinner sig mitt under den största personlighetsresan i livet. Att hålla kvar vid barndomens enklare och problemfria dagar blir allt viktigare för allt fler. Små stunder av ren barnaglädje mår man bra av, oavsett hur gammal man är. Må det så vara lite nostalgi i form av en bok eller en plats, kanske en människa, en känsla, ett skratt. Ska vi orka tackla vardagen behöver vi dessa ögonblick av lättsamhet för att komma ned i varv och sluta stressa för en minut.

Tvärtom är det också viktigt att inte låta barndomen ta över. Världsläget blir allt mer seriöst, länders relationer är spända till bristningsgränsen. Då kan man inte springa runt och låtsas som om inget ont existerar. Livet gör ont, oavsett hur man än försöker komma förbi det. Man ger upp gamla vänner och finner nya, man säger fel saker men lär sig av det och utvecklas till en bättre människa. Personer man älskar dör. Man blir på något sätt mer mänsklig ju mer man lever, ju fler brinnande hjärtan man möter. Om man lever kvar i sin egen lilla trygga bubbla, när ska man då utmana sig själv?

Att låta mitt gamla jag försvinna för att ersättas med en bättre version av mig är något jag aldrig kommer sluta jobba för. Att ge upp saker är svårt, oavsett om det är en gammal vän, ett urvuxet klädesplagg, en personlighetsgrej, eller ett träd. Vissa saker bär jag med mig livet ut. Men för att växa som person måste andra, gamla onödiga saker klippas bort, såsom tidigare misstag eller hemliga träd. Platsen där trädet tidigare stod kan jag plantera en ny blomma. Men med tanke på världen i dag är det kanske inte konstigt att jag har viktigare saker att fokusera på. Klimatet, till exempel. Det måste jag ju rädda. Hinner inte fundera på mig själv eller mina relationer till världen. Minnena av min videung och den tid jag tillbringade där finns alltid kvar. Någon dag är jag kanske redo att släppa taget.

Mest läst