Eller är det kanske mer att säga hur jag hoppas att jag är. Kan man till exempel vara ödmjuk, om man själv påstår att man är det, eller är det bara ett dåligt skämt? Nej, ärligt talat vet jag inte.

Något som jag däremot vet är att jag heter Filip. Filip Ekblad var namnet. Nyss 18 år fyllda, och bosatt i ett rött tegelhus med familjen på Majåker.
Näst på min att-hända-i-livet-lista står nu tydligen att ta studenten! Det känns som att det var igår man satt i aulan, första skoldagen på gymnasiet, och svettades lite lagom av nervositet. Nu är det tredje och sista året på mediaprogrammet påbörjat, och snart förväntas man då vara vuxen. Ingen mer skola – vuxen!

Att ta kort, det är ju kul, och något som jag gör väldigt mycket. Tack och lov. Både i skolan, hemma, och på jobbet. Jag tror att jag var elva eller tolv år när jag först började beslagta familjens lilla kompakta digitalkamera. Jag minns den väl. Den hade fyra megapixlar, var silvrig, och hade en kort handlovsrem som hörde till. Jag tror att det var nog där som allting började. Sedan dess har kameran alltid varit med i handen. Först när jag var 14 hade jag sparat ihop tillräckligt med pengar till en egen kamera. En digital systemkamera. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var.

I dag innefattar samlingen kameror tyvärr inte den lilla silvriga kameran (då jag tror det blev stulen under en semester på Öland), men har växt betydligt. Med allt ifrån pappas gamla kamera, som vi använde i familjen när jag var liten, till gamla second hand-fynd och en alldeles nyinförskaffad systemkamera.

Att få ta ett kort är som att få kunna frysa verkligheten för en sekund. Att få ett ögonblick på print, ett minne att kunna bära med sig. Det är något som jag värdesätter löjligt högt, och hoppas att få hålla på med så länge jag vill.

Hade bra!
Filip E