Blogg - publik

Ung i London

• Prenumeration

  • Prenumerera på inlägg

• Sök i bloggen

  Sök

• Arkiv

  - Alla månader - maj 2012 april 2012 mars 2012 februari 2012 januari 2012 december 2011 november 2011 oktober 2011 september 2011 augusti 2011

Blogginlägg

1. En blå gurka och tre djävlar
   Tillbaka i London. 
   
   Tar tunnelbanan till Bank av fyra anledningar: en gurka, tre djävlar.
   
   Börjar med djävlarna. 
   

   
   
   
   The Devils of Cornhill döljer en, enligt mig, vädigt underhållande historia som utspelar sig på 1800-talet.  
   
   När en byggnad skulle uppföras upptäckte kyrkoherden för den anglikanska kyrka St Peter i Cornhill att planerna inkräktade med en fot på kyrkans mark.
   
   Kyrkoherden klagade och arkitekten fick rita om. 
   
   För att hämnas ritade arkitekten till tre djävlar (varav en är misstänkt lik kyrkoherden) som hotfullt stirrar ner på kyrkobesökarna. 
   
   Och så gurkan då.
   
   
   Gurkan är det sjätte högsta byggnaden i London och har fått smeknamnet gurkan just för att den ser ut som en gurka. Fast blå.
   
   
   Gurkan är 180 meter hög och har 40 våningar. I toppen finns en privat bar.
   
   
   Någon gång under 2000-talet röstades Gurkan fram till den fjärde fulaste byggnaden i London.
   • • Anton Lernstål
     • 14 maj 2012 17:51
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

2. Sverigebesöket Part 4 of 4 (Med inre monolog, rostad lök och lite boxningsreferenser för att få till slutet)

   Rond ett. 
   
   För ett ögonblick ser jag mig själv snett ovanifrån.
   
   Jag står utanför en okänd villa i Filsbäck och kramar en burk rostad lök i handen.
   Ansiktet är rött, högrött, och hjärtat slår i 190.
   
   Jag ser hur jag pressar in ringklockan. Jag ser hur ingenting händer.
   
   En inre och något schizofren monolog utspelar sig.
   
   
   Anton: Vad håller du på med?
   
   Anton: Jag vet inte …
   
   Anton: Vad är det du håller i handen … är det … rostad lök?!
   
   Anton: Öhm … j-ja. Det är en burk rostad lök.
   
   Anton: Hur tänkte du där?
   
   Anton: Hon gillar rostad lök så jag tänkte att … aa, det kanske kunde vara lite roligt att överraska henne med det.
   
   Anton: Tänk om det inte är hon som öppnar dörren! Tänk om någon annan ser dig! Du vet ju inte ens om det är rätt hus!
   
   Anton: Nej, men …
   
   Anton: Lägg undan den där.
   
   Anton: Men det är ju lite roli …
   
   Anton: LÄGG UNDAN DEN!
   
   
   Förstaperson igen. Sväljer hårt. Trycker ner burken i jackfickan och pressar in ringklockan för andra gången.
   
   De första svettdropparna bryter fram i pannan. Torkar bort dem med handryggen.
   
   Tar ett djupt andetag. Tredje gången gillt.
   
   Pling plong.
   
   Lyssnar efter ljud. Men precis som innan: ingenting. Slår besviket ned huvudet.
   
   Jag har planerat det här i tre veckor. Anfall är bästa försvar. Bloggkriget ska nå oanade höjder, oslagbara höjder. Och Linnea Svensson ska få betala priset för att bråka med mig.
   
   Men vad som tidigare verkade vattentätt läcker nu som ett såll, är på väg ut i sanden. Besvikelsen är total.
   
   Jag vänder på klacken. Går bestämt mot bilen. Enplansvillan försvinner bakom mig.
   
   Pling plong. Gonggongen klämtar. Rond ett till Svensson, skränar en röst. Lernstål ser trött ut. Ska han komma igen i matchen måste han förbättra fotarbetet i ringen. Annars är han en slagen man!
   
   Åker ner till Filsbäcksbadet en stund. Sedan Lidköping. Virrar runt vid Stadsträdgården och i Lidåker.
   
   Klockan är fyra när telefonen ringer. Det är Linnea. Jag är röjd. Överraskningsmomentet är borta.
   
   Jag klickar två gånger i frustration. Sedan svarar jag.
   
   Vi kommer överens om att träffas i Filsbäck, utanför villan.
   
   I bilen på vägen dit lyssnar jag på musik som bygger upp ilska. Snart smäller det.
   
   Parkerar vid vattnet. Känner mig redo.
   
   Ding ding ding. Rond två!
   
   Reser mig från pallen i mitt hörn. Trycker in tandskyddet. Slår sönder luften. Ingen nåd. Publiken vrålar. De vet vad som väntar.
   
   Går på nytt genom Filsbäck. Det blåser lätt. Svalkar i värmen.
   
   Spänner vaderna. Dansar aggressivt mot mitten av ringen. Eggar publiken. Gensvaret är öronbedövande.
   
   En fågel kvittrar. Framför mig ser jag huset. Dörren.
   
   I Svenssons hörn står en dörr. Jag dansar närmare. Sätter upp armarna som skydd. Stunden är kommen.
   
   Tar några lätta steg uppför yttertrappan.
   
   Dörren slås upp. ”Jasså, nu pass …” börjar jag.
   
   Dörren slås upp. ”Jasså, nu pass …” börjar jag
   
   Slaget är välriktat. Letar sig förbi min gard. Landar mellan ögonen. Blodsmak. Världen förvrids. Jag faller medvetslöst till marken.
   
   Där står Linnea.
   
   Linnea Svensson.
   
   Och jag är knockad.
    
   • • Anton Lernstål
     • 14 maj 2012 09:48
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

3. Sverigebesöket Part 3 of 4 (ingen cliffhanger men en film)
   Första maj. Mammas födelsedag. 
   
   Jag smyger ljudlöst runt carporten, hukar utanför fönsterna till gästrummet och tassar försiktigt upp på altanen. 
   
   Altandörren är öppen. Precis som den ska vara. Allt går enligt planen. 
   
   Jag sparkar av mig skorna, går in i huset och lägger mig tillrätta i soffan i vardagsrummet.
   
   Från köket hör jag hur mamma ovetandes går omkring och donar. Det skramlar från kastruller och lock. Fräser och bubblar från maten. 
   
   Jag sluter ögonen, lägger armarna i kors och andas djupt.
   
   En annorlunda och beskyddande känsla infinner sig. Jag är hemma.
   
   Pappa och Frida kommer in. Ställer sina presenter på TV-bordet och går för att hämta morsan. "Vi har gjort ett presentbord!" hör jag dem ropa.
   
   Jag ler brett och förväntansfullt och så dyker morsan upp.
   
   Först ser hon mig inte. Sedan blir hon förvånad. 
   
   Jag dokumenterar händelseförloppet via mediet film. Filmen hittar ni här.
   
   
   • • Anton Lernstål
     • 10 maj 2012 22:55
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

4. Sverigebesöket Part 2 of 4 (deosvett i Göteborg)

   30 april.
   
   Klockan är runt lunch och jag sitter på flygbussen till Nils Ericson terminalen och luktar deosvett.
   
   Sniffar diskret nära armhålan. Rynkar näsan och konstaterar krasst: deosvett kan vara den värsta lukten i svettfamiljen. Frågan är dock om den klår fotsvetten som luktar popcorn?
   
   Hoppar av bussen. Tittar mig vilset omkring. Är inte ensam. 
   
   "Vet du var centralstationen ligger?"
   
   En kvinnlig 40-plussare har vänt sig mot mig.
   
   "Jag vet knappt var jag är men den ligger väl någonstans ditåt", säger jag och viftar med handen i två vädersträck. 
   
   Hon ser inte helt belåten ut med svaret, men men, jag gör ju så gott jag kan.
   
   Min vän Ingrid möter upp mig utanför sleven (seveneleven för er ungdomar som inte grejar tugget). 
   
   Sedan tar vi spårvagnen hem till henne, mättar magarna med bacon och potatisbullar och handlar frukt. 
   
   Ingrid hjälper mig dessutom att planera onsdagen. Då ska jag våldgästa en viss Linnea Svensson (Spana in-bloggens ondskefulla skribent ni vet). Och jag ska ta bloggkriget till en helt ny nivå.
   
   Ingrid har kontakter på De la Gardiegymnasiet i form av hennes lillebror Mats. Det dra vi nytta av. Men mer om onsdagen i Part fyra.
   
   På eftermiddagen träffar jag Gustaf. Vi drar fram på stan. Kikar på Chalmerskortegen som rullar fram på avenyn (se bilder), äter burgare som smakar momsfilibabba och kollar på superhjältar som slåss i The Avengers. 
   
   Några timmar senare, när jag ligger på soffan i Gustafs nedsläckta etta, ställer jag klockan på tio och tänker:
   
   Om mindre än tolv timmar är jag i Vinninga. Om mindre än tolv timmar ska jag överraska mamma.
   
   Sen somnar jag. 
   
   To be continued ...
   

   
   Ekipage 14 i Chalmerskortegen lyfte fram TV-eken.
   
   
   Londonkravallerna.
   
   
   Björn Ranelid kom åkandes längs avenyn.

   • • Anton Lernstål
     • 7 maj 2012 23:19
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)

5. Sverigebesöket Part 1 of 4 (med cliffhanger)
   Rostad lök. Varför håller jag en burk rostad lök i handen? 
   
   Jag trycker ner burken i jackfickan.
   
   Tar ett djupt andetag. 
   
   Trycker på dörrklockan.
   
   Ingen öppnar.
   
   Hjärtat bankar intensivt bakom revbenen. Försöker slita sig ur bröstet, bryta sig ur sitt fängelse.
   
   Försöker igen.
   
   Pling plong.
   
   Blir högröd i ansiktet.
   
   Hur sjutton hamnade jag här, utanför en okänd villa i Filsbäck med en burk rostad lök i fickan?
   
   För att besvara frågan måste jag ställa tillbaka klockan nästan en månad. 
   
   Det är någon gång i början av april och jag får för mig att vara spontan. Jag ringer pappa och berättar att jag planerar att åka till Sverige i början av maj för att överraska mamma på hennes födelsedag. Pappa ger grönt ljus.
   
   Tre veckor senare sitter jag uppe bland molnen på väg till Göteborg och fem överraskningsfyllda dagar på hemmaplan. 
   
   To be continued. 
   
   
   Uppe bland molnen.
   
   
   Gööööteborg. Typ. 
   
   
   • • Anton Lernstål
     • 7 maj 2012 12:12
     • Permalänk
   • • Kommentarer (0)