Bandysportens utövande fyllde häromdagen 100 år i Lidköpingsregionen. En aktningsvärd tid som denna underbara sport och kulturupplevelse ägt rum i våra trakter. Den har fostrat många duktiga elitbandyspelare, engagerat en hel bygd och givit mängder av människor en härlig gemenskap, både i lagen man spelat i – från pojk upp till seniorlag – och inte minst på publikplats.
Just nu går Villa som tåget i elitserien. Jag lyfter på hatten och gratulerar till denna framgång, och hoppas den håller i sig ända in i slutet av mars. Ett lag med många goa lirare och även ”vattenbärare” som alla lag behöver kombineras med, för att nå framgång.

Trots detta positiva just nu, så känner jag en viss oro för framtidens bandyspelare i vår stad.
Jag syftar då på alla de talanger som finns i våra klubbar och som så småningom borde spela i Villas seniorlag. Men hur är det med det? I dagens Villatrupp är åtta av 20 spelare från Lidköpingsregionen varav endast två är ordinarie. Någon mer är med från och till, liksom någon junioravbytare. Peter ”Prinsen Karlsson är ju långtidsskadad.
Villa har alltid hävdat att man vill bygga sitt lag på spelare från orten med omnejd. Hur stämmer det i dag med verkligheten?
Jag har varit engagerad i bandyn under cirka 40 år som ledare och tränare, allt från pojklag, ”för att det är roligt att spela bandy”, till seniorlag i elitbandyn runt om i Sverige. Jag vågar påstå att jag i min roll som elittränare och bandyfreak genom åren är bland de Lidköpingsbor som har sett mest bandy i stan av de som går på Villas och Laik:s hemmamatcher.
Då menar jag även utanför isstadions och arenans isoval, runt om i Sverige och internationellt, så jag tror mig veta vad jag talar om.

Vart jag än kommer runt i vårt avlånga land så får jag frågan: ”Var tar alla talanger vägen som ni får fram på ungdomssidan i Lidköping?
De spelar ju inte i Villas A-lag, men finns lite varstans i övriga landets elitklubbar? Vad kommer detta sig?”
När jag i dag ser Villa spela – och många gånger är väldigt överlägset – blir jag både förvånad och ledsen när junioravbytaren i match efter match får sitta på bänken och kanske komma in några sporadiska minuter.
Under de senaste fem-sex åren har ingen junioravbytare fått möjligheten och förtroendet att bli ordinarie i A-laget vad jag kan påminna mig. För mig blir detta fel. För att en talang skall utvecklas måste han få rätt att misslyckas emellanåt, men ändock ha ledningens förtroende och fortsätta spela, givetvis med rätt stöd från mer rutinerade spelare i laget.
Måsta våra talanger gång på gång flytta på sig till andra lag, för att möjligtvis senare komma ”hem” till Villa, och då efter ”utbildning och karantänen” platsa?

Jag har själv fått förmånen att träna Villas juniorlag i början/mitten av 2000-talet.
Vi vann då två SM-guld med 19-årslaget och ett för 17-årslaget. De hittills enda SM-guld Villa har (undantaget ett dito med oldboyslaget). Claes Malmqvist – en underbar ledare – hade hand om 17-årslaget och jag själv 19-dito med en härlig stab av enteuastiska ledare omkring lagen.
Vi slog Edsbyns stjärnspäckade gäng, där de flesta spelarna i dag spelar i elitserien – Hellmyrs, bröderna Edling, Mickelsson med flera. Min fråga blir då: Varför tog inte Villa vara på dessa talanger?
I dag är det bara Daniel Skoog som är ordinarie i Villas A-lag och målvakten Andreas Erkenborn sitter på reservbänken. Johan Esplund, fostrad i Elless – ej i Villa just nu – var också med i laget, och är ju Rysslandsproffs/landslagsspelare. Övriga finns runt om i bandy-Sverige i andra elit/allsvenska lag, eller har slutat spela bandy.

Varför kan och vågar Sandviken släppa in 16- och 18-åringar som ordinarie i sitt A-lag, och ändock vara i topp i eliten, liksom Edsbyn och Broberg som har samma strategi. Visst, det svänger resultatmässigt om dem emellanåt, men det gör det ju för Villa med. Eller ta Vetlanda som var här – visserligen storstryk – men med ett antal juniorer som ordinarie, och som kommer att växa med tiden och få rutin på grund av av rejält med speltid.

Jag vet att det finns flera stora talanger i både Villas och LAIK:s ungdomsled som är på väg ”att flyga ut” och som borde få rätt möjligheter att utvecklas i vårt Lidköping. Gå till exempel och se på Villas 13- och 15-årslag, kanske de bästa i Sverige.
Hur skall Villa ta vara på och utveckla dessa ungdomar som inom en fyra- till sex år borde vara nästa A-lag i Villa, eller skall dessa också behöva flytta ”till fiendeland” för att få spela i ett elitlag? Ekonomiska resurser borde finnas för detta, med den utveckling Villa haft de senaste tre åren, med arenan som draghjälp. Isytor finns i dag så det räcker till.

Jag vet också att många av oss på läktaren skulle tycka det vore ännu roligare att gå på bandy, om det vore lite fler ”Lidköpingspôjkar” som spelar i laget.
Detta uttrycks gång på gång på ståplatsläktaren och när jag möter folk på stan. Samtidigt vore det ju en väldig sporre för de ungdomsledare som lägger ned ett jättearbete på de samma, att få se att ”deras spelare” kom in i A-laget.
Inget ont om de ”utifrån kommande spelare” som i dag representerar Villas A-lag.
Vi uppskattar dem mycket och deras prestationer, men lite fler ”Liköpingspôjkar” finns det förhoppningsvis plats för i framtidens Villa. Även en 78-åring behöver och kan utvecklas vidare och inte stagnera.
Se dessa rader från en som älskar bandysporten, och som ett kreativt debattinlägg, och inte som kritik. Gör något åt´et! Jag vet vad jag skulle vilja göra åt´et.

Ingemar Sixtensson
Fd elittränare o bandyledare